På lördag får Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. Priset får han för att han, enligt Svenska Akademien, ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”.

Därför har Aftonbladets kolumnister och skribenter här valt ut sina absoluta favoriter ur Bob Dylans gigantiska låtskatt – med fokus på texterna.

Alla låtar har vi samlat i den här spellistan:

”På rullande sten växer ingen mossa” lyder ordspråket. Det syftar på folk som aldrig slår sig till ro. Självklart blev Like a rolling stone det frihetstörstande 60-talets ledmotiv.

Många har frågat sig vem textens huvudperson, Fröken Ensam, egentligen är. Hon som klätt sig i diamanter, gått på fina skolor, rört sig i coola kretsar och kastat småpengar åt trashankarna – men som nu ramlat ner från piedestalen. Vissa tror att det handlar om modellen Edie Sedgwick, som Dylan ska haft en fling med. Men i själva verket är det ju Dylan själv som är den rullande stenen. Fri från alla borgerliga konventioner, ständigt på väg någon annanstans. Även om det innebär att han riskerar att förlora allt och hamna ute i kylan.

Lyssna:

Natalia Kazmierska


It aint no use to sit and wonder why, babe
It dont matter, anyhow
An it aint no use to sit and wonder why, babe
If you dont know by now
When your rooster crows at the break of dawn
Look out your window and Ill be gone
Youre the reason Im travlin on
Dont think twice, its all right

Så mycket skit man får ta i livet. Oförrätter, svek och elaka ord kan nagla sig fast i själen. Vill du inte bli haverist i ditt eget liv måste du gå vidare, hela tiden vidare. Det är möjligt att Bob Dylan var sviken, men han säger själv att det här inte är en olycklig kärlekssång utan ett statement. Det är en text som fick honom att må bättre. Som har fått mig att må bättre. Den handlar om kraften i att resa sig upp och gå.

Lyssna:

Eva Franchell


Ett över elva minuter långt episkt mästerverk. Brownsville Girl, från den i övrigt svåruthärdliga skivan Knocked out loaded, innehåller allt en människa kan önska sig.
Musiken är fantastisk, produktionen en svulstig Phil Spector-parafras och texten, som Bob Dylan skrivit tillsammans med multikonstnären Sam Shepard, ett tragikomiskt samtal med en gammal flamma.
Här och där i den svindlande berättelsen om den mystiska flickan byter Dylan ämne och beskriver en gammal westernfilm.
Well, there was this movie I seen one time
About a man riding ‘cross the desert and it starred Gregory Peck
He was shot down by a hungry kid trying to make a name for himself.
Bob i utmärkt form.

Lyssna:

Oisín Cantwell


”Someone who will die for you an more
But it ain’t me, babe”

Det är den som vill minst som sätter kärlekens villkor. Den som vill minst som till slut måste säga som det är.
När Dylan sjunger till den kärlekstörstande motparten har hon inget annat val än att gå.
Hon känner sig som älskande kvinnor känt i urminnes tider, som en klängig osjälvständig parasit.
Det är inte du, det är jag, säger han. Fast det är lite du, också, konstaterar han vasst. Du ställer krav på sammansmältning, du vill att jag ska ge upp allt, dö för dig och mer därtill.
Sådan är inte jag, babe.
Det kan tyckas som en överlägsen position, men mellan raderna skymtar berättarjagets feghet, inget rör sig i hans hjärta.
Han kan inte älska som du, så lämna honom i valfritt tempo.

Lyssna:

Hanna Olsson


Först en polissiren som drar igång en skoningslös galopperande blues. På tre och en halv minut hinner Dylan göra upp med Bibelns mordiske fader, citera Shakespeares ”Trettondagsafton” och blinka åt Blind Willie McTell (Georgia Sam) och Leadbelly (Poor Howard).
Bluesens rötter. Vägen som frihet, flykt och fälla. Som scen.
Highway 61 går från kalla Minnesota i norr till jazzigt heta New Orleans. Musikhistoria genom rockens Memphis och bluesens Mississippi. I Clarksdale korsar Highway 61 route 49, the crossroads där Robert Johnson enligt legenden sålde sin själ till djävulen för att bli gitarrvirtuos.
”God said to Abraham, kill me a son” börjar Dylan i en uppkäftig Bibelläsning. Innan låten är över har fem verser mänsklig misär spelats upp på pulsådern där country, rock och blues smälte samman.

Lyssna:

Jens Peterson


Det var den här låten som spelades när vi körde förbi Robert Zimmermans barndomshem – det blå huset i hörnet av Seventh Avenue East i Hibbing i norra Minnesota – den där iskalla höstdagen för några år sedan. Det var givetvis ingen slump utan ett noga utvalt soundtrack. Nog för att alla spår på ”The freeweelin’ Bob Dylan” i dubbel mening vibrerar av elektricitet men det är något med melankolin som dominerar skivans andra låt. Det sägs att låten skrevs i Italien – där Dylan var och letade efter sin dåvarande flickvän Suze Rotolo – men den låter ändå precis så som stämningen där uppe i norra USA känns. Ett gitarrplockande lika lätt som den första snön som föll dagen därpå.

Lyssna:

Kristin Lundell


En soullåt med dyster text om att våga älska igen. Den är också vanvettigt rolig.
”Can you cook and sew, make flowers grow / Do you understand my pain? / Are you willing to risk it all / Or is you love in vain?”
Kan du laga mat och sy och få blommorna att blomstra? Förstår du min smärta? Är du beredd att riskera allt? Eller är din kärlek meningslös?
Sångens sista strof erbjuder en förtjusande komisk lättnad. Poeten har insett hur larvig han låtit, som en hysterisk tonåring fast han är vuxna karln, och tar kärlekskrankheten till astronomisk nivå. Ingen kan tro att han skulle ha så orimliga krav på kärlek. Bob måste ha skrattat högt när han skrev de raderna. Jag skrattar med honom och önskar lycka till med förhållandet.

Lyssna:

Fredrik Virtanen


Inför ”’Cross the green mountain” gick Bob Dylan till biblioteket och läste på om amerikanska inbördeskriget. Texten innehåller tunga litterära referenser till Bibeln, författaren Herman Melville och sydstatarnas hovpoet Henry Timrod. Rösten är som rullande åska. Det känns som att Dylan hugger in orden i ett gravmonument. ”’Cross the green mountain” gömdes undan på soundtracket till filmen ”Gods and generals”, som handlar om sydstatsgeneralen Stonewall Jackson. Värmen från ”Knockin’ on heaven’s door” möter det flammande bildspråket i ”Blind Willie McTell”. Stämningen är slutgiltig och ödesmättad. Och Dylan sjunger den sista raden med ovanligt ömt eftertryck: ”We loved each other more than we ever dare to tell”.

Lyssna:

Markus Larsson


Den amerikanska folkklassikern ”St James infirmary blues” sägs ha rötter i brittiska 1700-talssången ”The unfortunate rake”. Ur den sprang även ”Dyin’ crapshooter’s blues”, odödliggjord på skiva 1940 av deltabluessångaren Blind Willie McTell.
Bob Dylans ”Blind Willie McTell” är inte bara en svindlande episk berättelse om sprit, sex, religion, slaveri, korruption och död. Den bär även spår av alla ovan nämnda sånger.
Låten spelades in till albumet ”Infidels” 1983 men släpptes märkligt nog först 1991. ”Den var bara en demo”, förklarade Dylan.
Men det är till stor del just den enkla formen, med piano och Mark Knopfler på lyhörd gitarr, som gör ”Blind Willie McTell” så rakt igenom trollbindande.

Lyssna:

Håkan Steen